Med spårvagn mot himlen

Varför missar man ibland möjligheter fastän att de serveras på silverfat för en? Varför är det först i efterhand, när tillfället har gått förbi och det är försent, som man inser vilken chans man fick men som man inte utnyttjade? Jag vill förklara det med att jag blev överrumplad av ögonblicket, trodde inte riktigt mina ögon, och fick tunghäfta när jag insåg att jag inte såg i syne. Men sen grämer man sig över att en sådan chans får man nog aldrig igen, så varför tog man inte nytta på den. Man vill vrida tiden tilbaka, för att man har insett hur man kunde ha agerat annorlunda och utnyttjat situationen. Synd bara att man inte insåg det i det ögonblicket. 

Läste igenom ett av mina skrivprojekt, som har luggit på lä ett tag, förut idag. Måste säga att jag har talang. Eller jag lyckas i alla fall fånga mig själv.

Formen är inte riktigt lika bra som den var i maj. Fast det visste jag redan. Var uppe vid delsjön och sprang idag. Samma sträcka som jag i maj klarade på 67 minuter tog idag 71 minuter. Så jag har lite att jobba på. Men en positiv sak är i alla fall att skoskaven är borta nu, så de hindrar inte min träning längre.

Har inte hört något från Scandic, så imorgon ska jag ta mig en tripp dit och undersöka saken.

Dagens låt: One song glory. Från musikalen Rent, tyvärr hittade jag inte någon version från filmen av den som hade bra kvalitet, så jag nöjde mig med låten och videon blev en annan. Det är ju fortfarande Adam Pascal som sjunger och om man har lust kan man ju alltid spana in Jason Dohring.