Jag är typiskt svensk...
... eller också går jag bara för snabbt i förhållande till min dåliga syn.
Jag måste sluta analysera sönder varenda ord. Allt är antingen svart eller vitt. Det finns ingen grå massa där jag kanske efter lite vridningar och vändningar kan göra det svarta mindre svart.
Jag bestämde mig för att träna på avslut häromdagen. Så jag begav mig ut 22.30, och det var nästan så att min skicklighet förvånade mig själv. Insåg dock att det var motsatsen till vad jag hade trott som jag var bra på.
Förstår inte folks hysteri över högtider (om man bortser från julen). Egentligen är de precis som vilken annan dag som helst. Eller så är det bara ett skäl till att få vara ledig från jobbet och dricka alkoholhaltiga drycker.
Det är lätt att vara efterklok. Det är lätt att i efterhand formulera perfekta svar. Men just då man häver ur sig dem blir det nästan alltid fel. Jag ska börja skriva ner dessa kloka svar som man kommer på en dag eller en vecka efteråt och bära med mig var jag än går. Så kan jag läsa på dem lapparna innan jag svarar på vad jag egentligen vill. Bara jag ser till att välja rätt lapp vid rätt tillfälle förstås.
"Motgång är diamantstoftet som himlen polerar sina juveler med" / Jason Dohring
I en annan riktning
Tycker förövrigt att sjukvården borde vara gratis, så om det är något parti som jobbar för det så är det det partiet jag borde rösta på. Har ingen aning om vad jag ska rösta på den sjunde för övrigt.
Skulle vilja vrida tiden tillbaka. Finns mycket som jag skulle vilja göra annorlunda. Nu känns det som att jag står och trampar i en avgrund som jag aldrig kommer kunna ta mig upp ur. Så jag sluter ögonen, eller vänder blicken åt ett annat håll. Väljer att blunda för det jag inte vill se. Försöker hålla tankarna sysselsatta med annat eller sätter på så pass hög musik i hörlurarna så att tankarna överröstas.
Regn ska falla. Och jag ska stå under det mörkaste av alla moln och bara ta emot.
