Med spårvagn mot himlen

När jag var liten testade jag som de flesta andra att spela in mig själv på band. Att höra sin egen röst från de sprakande högtalarna var sedan något av en skräckblandad upplevelse. Det var ju inte min röst, utan något helt främmande som inte alls lät likt mig. Det lät hemskt rent ut sagt.

Jag ville testa ljudet på min kamera idag, så jag slog mig ner framför datorn och letade upp lite texter och sjöng in ett par snuttar. Inget imponerande resultat direkt, men tänkte ändå bjuda på ett smakprov. Låter jag alltid så där, eller är det kameran som förställer min röst? Jag vet inte själv, så ge mig svar.

I onsdags blev jag kär i en kille från Uddevalla. Tro det eller ej. Men när en kille ska räkna upp de tre bästa sakerna med Uddevalla och säger "Man kan flytta därifrån" då smälter jag så klart. De flesta vet nog vem jag pratar om vid det här laget. I alla fall de som har suttit bänkade framför TVn under veckan. Jag har aldrig varit en trogen idolföljare, sanningen är den att jag har nog inte sett mer än en handfull idolavsnitt överhuvudtaget, och majoriteten av dem såg jag det året då Agnes vann. Jag tror inte att det kommer att bli någon ändring på det här. Men en sak är säker: De kommande fredagarna är det jag som skickar "Daniel" till 72400. För den killen har med sin underbara röst och charmiga framtoning köpt mig totalt. För mig är han årets idolvinnare, oavsett hur det går i tävlingen.