Med spårvagn mot himlen

Jag var marskalk i fredags, vilket innebar att jag skulle vara i kongresshallen kl 9 på morgonen iklädd balklänning, studentmössa (första gången sen studenten som den används), högklackat och släpandes på ett standard. Och visst var jag där, tog dock lite tid innan jag hittade rätt. Kan slå vad om att jag såg rätt så vilsen ut, med tanke på att jag fick frågat tre personer innan jag kom rätt, och det var snarare de som kom fram till mig och frågade om de kunde hjälpa mig än tvärtom.

Men till slut befann jag mig dock inne framför scenen där jag hittade JB och Malin. Jag och Malin sorterade namnlappar i bokstavsordning som hon hade klippt ut, sen sorterade vi alla diplomrullar med, som vi hade i uppdrag att lämna över sen på ceremonin, då vi var scenmarskalkar.

Efter en liten fikapaus började de andra marskalkarna anlända så smått, och då alla var samlade gick vi på genomgång av processionen. Det vill säga, vi gick igenom hur vi skulle gå in med standarden så småningom.

Vi hade ett ganska stressigt schema den här dagen, så nästa sak att göra var att ställa sig och dela ut program till alla gäster som nu började anlända. Det här tog sin tid eftersom det var strax över tusen personer där. Men så småningom gällde det i alla fall att greppa standardet och inrätta sig i ledet där Linus tyckte att det passade bra. Sen gick vi in. Vi hade ju vid det här laget fått marskalkband med. Dock var dessa väldigt stora, och hade en förmåga att vilja halka ner från axeln hela tiden. Lite störande.

Jag placerade standardet i standardfoten och ställde mig för att invänta det bästa ögonblicket att ta mig upp på scen. Nu försökte någon pedell jaga bort mig med att han skulle ta första vakten och att jag kunde gå och ställa mig med de andra. Men nej, fick jag till slut nästan skrika till denna envisa person, jag ska upp på scen, eftersom jag är scenmarskalk. Då backade han undan.

Jag och Malin var utomordentliga scenmarskalker! Det var bara Jörgen som gjorde både oss och Linus förvirrade när han vid ett tillfälle läste upp fel namn. Men i övrigt gick de tre långsamma timmarna som smort. Det var bara mina fötter som hade börjat klaga vid det här laget. Usch och fy, högklackat en hel dag, vad tänker jag med?

Slutligen var det äntligen dags för utmarsch, och när vi hade blivit av med våra standard genom att ställa upp dem på rad ute i mingelsalen, delade vi ut bordsplacering och meny till de gäster som skulle på banketten. Sen fick även vi ta för oss av champagneminglet.

För oss marskalker var det sittning på studs som gällde. En mycket god buffé hade dukats upp där och allt du kunde vilja dricka stod på borden och det var bara att ta för sig. Man hade fått lov att ta med sig en gäst till denna sittning och Malin som även är matnatare, hade tagit med sig Surre. Så vi tre hade en riktigt trevlig sittning. Dock var det någon ur filosofspexet som hade tagit fram deras sittningshäfte, med låtar som inte en människa kunde, så efter tag blev jag ju tvungen att ta upp kalmarevisan, för den kan ju alla.


Surre


JB och Anna

Vi drog tillbaka till kongresshallen efter sittningen för lite dans där tills de stängde. Då tog vi en vända upp i heaven 23. Efter det sa mina fötter blankt nej. Det var dags att frakta mig och det tunga standardet och mina värkande fötter hem. Det var verkligen en befrielse att komma ur de skorna.


Johanna och jag.