Med spårvagn mot himlen

Jag har gjort sönder min fot tror jag. Det konstiga är bara hur det hela inträffade. Jag var på väg till träningen igår. Cyklade. Skulle stanna vid ett rödljus,och sätter då ner foten på något knepigt sätt, så att det gör jätteont. Men jag tänker som så att det kan ju inte vara så farligt. Att sätta ner foten när man stannar med cykeln ska ju inte kunna bringa några svåra skador ka man tycka. Så jag fortsätter till träningen, spelar fotboll i två timmar. Under dessa två timmar känner jag inte av foten. Men däremot efteråt i omklädningsrummet gör det jätteont när jag går omkring. Men värken går över och jag glömmer den. Det är först när jag har cyklat hem på kvällen och ställt cykeln i cykelgaraget och ska gå upp till lägenheten som smärtan plötsligt återvänder. Med sammanbitna tänder tar jag räckena till hjälp som avbelastning för min fot. Idag har jag varit iväg i Tuve och orienterat. Under banan kände jag inte av foten alls, men däremot efteråt. Har gått på stan med Mary och Agge nu, och det har värkt i foten för varje steg jag har tagit. Himla skumt. Jag kan bara inte förstå vad det är för fel på den heller.

Har idag varit ute i Tuve och orienterat som sagt. Det var riktigt trevligt. En liten miss på första kontrollen, men sen har det mesta gått nästintill felfritt. Dock var det väldigt jobbig terräng att springa i. Massa enbuskar och bergsbestigningar. Så det gick inte så fort som det kanske borde ha gjort. Jag är dock nöjd med mitt resultat. Hade väl kunnat pressa ner det några minuter, men jag körde mycket på säkerhet och tog det väldigt lugnt. Blir så när man har varit ifrån orienteringen ett tag.


Dagens bana.

Jag lämnade min dröm vid Tuves idrottsplats, tog buss 17 in till stan och bestämde mig för att leva i verkligheten.

Nu ska jag snart bege mig hem till Linda som fyller år idag.

Har haft den här låten på hjärnan hela dagen: Moonlight Shadow