Med spårvagn mot himlen

Jag har länge funderat över de där orden, den kvällen då allt egentligen var magiskt, fast jag inte riktigt insåg det förrän i efterhand. Så mycket hände som jag aldrig hade kunnat förutspå, eller ens fantisera ihop i ett dåligt försök till en kärleksroman. Den kvällen var jag en överrumplad åskådare som inte lyckades fånga ögonblicket när jag hade det serverat på silverfat. Det var nog ingen slump att det var 17 minuter kvar tills sexan skulle gå. 17 kalla minuter som man inte ville spendera utomhus i decemberkylan. Ändå var det jag som skulle agera värmare i 14 långa minuter några timmar senare. Och fastän att minutrarna då kändes evighetslånga försvann de alltför fort.

Så fick man ett tips, på en spårvagn av en okänd person, som man just då tyckte pratade på tok för mycket. Därför lyssnade jag inte. Vad kunde väl han veta om mitt liv, som gav honom rätt att komma med råd. Dock såg han nog rakt igenom mig. Jag var genomskinlig den natten. Orden han sade var som en dålig kliché, hämtad ur en romantisk komedi. Det var därför jag förkastade dem. Ändå är de orden, det enda jag minns av honom. För har jag inte sedan dess ångrat att jag inte lyssnade på honom? Frågan är bara om det hade spelat någon roll. Förmodligen inte. För jag har aldrig lyckats hålla hårt i någonting. 

I efterhand insåg jag vad jag förlorade den kvällen, men då var det redan försent. Jag hade släppt taget.