Med spårvagn mot himlen

Jag har väldigt lätt för att ljuga främlingar rakt upp i ansiktet utan att de anar det minsta har jag konstaterat. Som gammal teaterapa kan jag konsten att gå in i en roll, och få folk att tro på att det jag säger är sant. Sen kan det ju erkännas att mitt sifferminne kommer väl till hands.

Det är på detta vis jag undviker jobbiga folk som stoppar en utanför hemköp strax efter 21 en onsdagskväll. När man varken har ork eller lust att prata utan bara vill gå in och handla så att man kan komma hem till lägenheten efter en lång och jobbig dag.

När denna främling tjatar om att få mitt nummer säger jag, för att bli av med människan ifråga snabbast möjligt, jomenvisst. Sen hittar jag på två sekunder på ett nummer som jag ger ut. Han ber mig upprepa numret jag sagt. Inga problem. Jag har sifferminne, kan det redan utantill såklart. Så jag säger det igen. Han ser att det är samma nummer så vad har han för orsak att tvivla på mig. Ingen. Eller jo just det, man ska inte lita på främlingar. Man vet aldrig om de talar sanning.