En oändlig karusell
Jag är nog egentligen världens mest förutsägbara människa. För den som känner mig så rör jag mig nog runt i en karusell, varje varv ser exakt likadant ut, med samma utsikt. Det är bara åkarna, medresenärerna, som ändras lite då och då. Och den som har åkt med flest varv börjar bli uttråkad och vill hoppa av för att byta till en annan åkattraktion.
Okej, nu lät jag lite väl pessimistisk. Karusellvarven är faktiskt rätt långa, och det behöver gå en ganska lång tid för att man ska komma runt ett varv. Men någonstans har jag fortfarande samma mål och drömmar som för fem år sedan, och jag strävar fortfarande för att uppnå dem utan att ha gjort särskilt stora framsteg. Och varje gång jag ställs inför ett problem, eller en obehaglighet är det samma fösvarsmekanismer jag använder mig av.
Jag kan inte ens lura mig själv längre. Jag står utanför min kropp och skrattar åt min egen dumhet och undrar varför, varför, varför jag beter mig som jag gör.
Men snart börjar ett nytt varv i karusellen. Kanske kan jag öka farten och få karusellen att lyfta från marken och landa någon annastans, med en annan utsikt. Eller också, kanske jag kan få den att sakta in så att jag kan kliva av, eller också sitter jag bara kvar i några varv till.
