Med spårvagn mot himlen

Hon kan omöjligen klä sina tankar i de kostymer som behövs för att de ska kunna framträda på scenen i ljuset från hela världens strålkastare. Hon försöker lägga dem i fack, men de glider undan som vatten mellan fingrarna. Hon försöker klä dem i smink och peruker, men inget passar riktigt in och pricken över i:et har försvunnit någonstans bland alla gamla anteckningar från framtidens föreläsningar.

Hjälteinsatser och uppoffringar som i en saga av bröderna Grimm. Men skådespelarna strejkar, och vägrar att sätta upp scenen. Filmen i kameran rullar, men inget fastnar. Rullen är ljusskadad, och har gett upp innan den ens började jobba. 

Statisterna krigar om första parkett. Vem får stå närmast huvudrollsinnehavaren? Mutor helt öppet, de tar sig fram med utstickande armbågar likt fans på en rockkonsert. Längst fram, inget annat duger. Inbjuder de till generande plågor på vägen spelar det ingen roll. De har en chans. Nu eller aldrig. Morgondagen är inte intressant.

I mitten står den världsberömda skådespelerskan och skriker för full hals, men ingen vare sig ser eller hör henne. Hon må ha huvudrollen, men även huvudrollsinnehavaren måste följa manus. 

När föreställningen är över skyndar alla hem. Endast en person står kvar. Nu skriker hon inte längre, utan tiger stilla. Hon tänker på hjältarna från förr och undrar vart de tog vägen. Hon undrar om de också var statister en gång, innan de fick sina genombrott. Och när deras tid i rampljuset var slut, när det var dags att lägga av sig manteln, lämna över den till en ny stjärna, var tog de vägen då? Blev de osynliga individer som begravde sina förflutna, eller gömde dem i en låda längst upp på vinden? Mötte hon dem på gatan varje dag, utan att riktigt se dem? Eller var det människorna omkring henne som var de riktiga hjältarna? De som ringde henne för att höra hur hon mådde. De som kom till henne om hon önskade så. De som skickade medelanden där de med en enkel hälsning berättade att de brydde sig och tänkte på henne.

Nu har hon satt sig ner, sorterat sina tankar. De glider inte längre undvikade genom fingrarna, utan de finner sig i att ta order från den de slavar för. Hon har svaret, svart på vitt. Hon tänder strålkastarna, byter ut den solskadade filmrullen och låter världen se hennes tankar.