Med spårvagn mot himlen

Jag ville skriva något intressant, något läsvärt, så jag letade inspiration i mina skrivbordslådor. Det gick inget vidare. Det enda jag hittade där var mina gamla svartvita kort från fotokursen, en absolut-drinklista och en storytidning där det fanns en formel för en magisk sommar. Dock såg jag ett av fotona med andra ögon än tidigare, och kanske är den där formeln vad som behövs för att min sommar ska vara överlevbar.


Fick inte skannern att fungera, så jag använde kameran, men måste säga att originalet är bättre.


Jag undrar om det finns någon som tror på sådant.

För att hitta nya vägar måste man först gå vilse, eller titta lite noggrannare på enirokartan innan man ger sig av. Jag hade inte levt upp till det sista av de två alternativen, vilket gjorde att jag och Perelli fick en rejäl sökande omvägstur när vi skulle leta upp spåret vi skulle springa. Först var vi till höger om spåret och sen var vi till vänster om det. Slutligen hittade vi det dock, så nu kan vi vägen dit tills nästa gång.

Det snöar ute. Vädret är tydligen emot mig. Men cykeln går bra.

Idag har jag uträttat stordåd. Jag bestämde mig nämligen för att ta cykeln de 3-4 kilometrarna till SKF, på väg till träningen, och lämna in den på lagning eftersom det inte kommer att inträffa att jag lagar den själv har jag kommit fram till. För jag har inga verktyg och ingen aning om hur jag ska göra. När jag var framme så sa cykelkillen att var det bara punktering så kunde han fixa det på direkten. Så det gjorde han och han skruvade ju loss hela hjulet, och jag lovar att jag hade aldrig fått ordning på det med kedjan sen, så det var som sagt lika bra att jag gick dit. Men i alla fall så hade jag ganska så snart en fungerande cykel och bråttom till träningen. Så det blev bara att kasta sig på sadeln och trampa iväg ner till Katrinelundsgymnasiet.

Efter fotbollen cyklade jag iväg till järntorget där jag träffade Mia, så gick vi och tog en fika. Det var trevligt. Längesen jag träffade henne fastän att vi bor i samma stad. Lite dåligt av oss.

Sen bar det hemåt igen. Lite kallt om fingrarna, för jag hade inga vantar. Något att tänka på tills imorgon.
 
Inte ett ord. Ingenting.

Igår tog jag tåget till Uddevalla, där jag blev upphämtad av Mats, Emil och Sune. Sen bar det av till Orust för kavle. Det var många lag i vår klass, men den stora tävlingen var ju familjetävlingen. Jag och Emil sprag ihop, och Mats och Sune. Jag sprang första sträckan mot Mats. Och ovan i oienteringen, då jag inte har orienterat sen O-ringen förra året så blev det självfallet en miss till första kontrollen. Hade lite för bråttom och lyssnade inte till mina egna instinkter, vilket man ju alltid borde. Så där trodde jag redan att spelet var förlorat. Men vid fjärde kontrollen fick jag syn på Mats, och han hade passerat kontrollen. Så jag knep den före honom och satte av emot femman. På väg dit blev jag naturligtvis omsprungen av honom, då min kondition ännu inte är något att skryta om, men nu hade jag ju i alla fall kontakt igen efter min miss. Gjorde en mindre miss på vägvalet till sexan, medan Mats gjorde en grövre miss på vägvalet till sjuan. Så i mål var jag bara en minut efter honom när jag växlade över till Emil.

Emil hade ju snart hunnit upp Sune och de sprang ihop under banan och kom in samtidigt. Så var det då dags för min andra sträcka. Den här var kortare, men jag lyckades strula till det i orienteringen istället. Andra kontrollen läste jag tokfel på, fast att den egentligen var enkel. Så där la jag ett par minuter. Och fjärde kontrollen var jag på väg i helt rätt riktning då jag fick för mig att jag borde nog haka på alla de andra i min klass som sprang åt vänster, och fel. Illa, illa. Så när jag växlade över till Emil den här gången, låg vi en bra bit efter. 

Men Sunes osäkerhet i orienteringen gjorde att Emil snart hade hunnit ikapp sin yngre bror. De följdes åt ända tills de skulle till näst sista. Sune missade den på kartan, tog sista kontrollen och sprang i mål. Jag trodde att Emil aldrig hade hunnit ikapp honom, när Sune kom springandes ensam emot målet. Men sen fick jag höra att han hade glömt bort att ta nästsista kontrollen. Och strax därefter sprang Emil i mål, och segern gick ju alltså till oss då. Totalt blev vi femma i klassen. Inte så tokigt.

På kvällen skulle Mats elda, så vi passade på att grilla korv. Riktigt mysigt.



Idag har min yngsta systerdotter Rebecca blivit döpt. Jag fick stå med framme i kyrkan då jag är hennes fadder. Min stora insats blev att hålla dopljuset. Efteråt blev det smörgåstårta och tårta i församlingshemmet.

 
Linda och Rebecca

Det har varit en rörig, men helt okej dag på VFU:n idag. Tretimmarslektioner med bara en och samma sak att göra är inget de flesta högstadieelever klarar av, men men. Jag tyckte att de gjorde ett bra jobb i alla fall. 

Stör mig på en utskrift som inte alls blev så skarp och tydlig som jag hade hoppats på.   

En säkring gick förut. Större delen lägenheten blev svart, bara ljuset på toan och i köket som fungerade. Dock visade det sig vara enkelt fixat. Bara en spak som behövde tas upp så var det ljus i lägenheten igen. Men min klockradio står fortfarande och blinkar påminnande här.

Jag var halvt på väg till Chalmers pubrunda förut, men ändrade mig i sista sekund och stannade hemma istället. Orkade inte gå ut ikväll. Sen ska man ju tidigt till skolan imorgon med. Dock kommer det nog vara tomt där imorgon, eftersom eleverna har studiedag.

Vet inte om jag ibland engagerar mig för mycket i saker och ting.

Oj, oj, oj, nu måste jag säga att jag blev förvånad. Det här hade jag inte trott när jag zappade över i pauserna på filmen igår och tog mig några glimter av melodifestivalen. Att tittarrösterna så radikalt skulle vända resultatlistan på ända hade jag aldrig kunnat gissa.

Har nu suttit och halvsett på reprisen. Med halvsett menar jag att jag har mest lyssnat, men haft blicken på annat håll. Har nämligen kommit fram till att låtarna låter oftast bättre när man inte tittar på de som sjunger samtidigt. Vet inte varför, men detta är något jag har märkt idag.

Men innan jag går in på vad jag tyckte om utgången vill jag ge lite spontana kommentarer som jag tänkte på medan jag tittade. så jag kör låt för låt:

1: Hope and glory - Detta bidrag får mig bara att referera till Martin Stenmarcks "Las vegas" och hur det gick för det i eurovisionfinalen, det vet vi ju alla. Dock tycker jag att Måns låt är snäppet bättre än Stenmarcks.

2: Snälla, Snälla - Caroline af Ugglas ja, jag måste erkänna att jag aldrig har lyckats förstå mig på henne. Kanske just därför borde vi skicka henne. Men jag klarar inte av att se henne på scen, för då kan jag omöjligen ge låten en rimlig chans. Men efter närmare övervägande tycker jag att den är lika galen som hennes framträdande.

3. love, love, love - Har vi hört den förut? Förmodligen. Visst sjunger hon jättevackert och det är en bra låt. Men den stannar inte hos lyssnaren. Så fort hon har klivit av scenen har låten försvunnit med henne. Att hon gick till final är ett under.

4. 1000 miles - Den här låten har potential. Jag gillar den starkt. Sen att trummisen är för kräsen för att hitta några passande scenkläder, så att han kör utan, det är en annan sak. Men i alla fall GO HEAT!

5. You're my world - Ledsen Emilia, men du har sjunkit. Big big world var som sagt big, big, och mycket större än det här.

6. Stay the night - iiih, jag ryser när jag ser era kläder. Och rosa mikrofoner, men snälla, snälla alltså. Låten är helt okej, synd bara att ni inte har någon klädsmak.

7. Moving on - Ja här har micken bytt färg till guld. Är det någon ny trend att byta färg på mikrofonen? Låten, ja den passar henne, och det var ju ett väldigt häftigt scentrick att låta hissen move on.
 
8. Baby goodbye - Jaha här har vi idolkillarna. Och vad proppert klädda de var, det hade man inte väntat sig. Rolig dans, nog det bästa scenframträdandet under kvällen. Och låten, jo den är okej. Pojkbandslåt helt klart, och håller nog inte riktigt i sådana här sammanhang. Men en väl värdig finalist ändå.
 

9. Alla - Vad har hon på sig? Hm, ser lite udda ut. Och vad är det för språk? Många frågor kring denna dam. Låten är okej, men inte mer än så. Den berör mig inte, den kommer inte att gå långt.

10. Så vill stjärnorna - Så har vi tävlingens yngsta tävlare. Visst är hon väl söt, och vilken röst hon har. Dock är låten för långsam, svenska folket vill ha fart. När skickade vi senast en ballad. Bästa utmanaren på det här området måste jag ändå säga var Sanna Nielsens "Empty room" förra året. Den borde ha vunnit då.

11. La voix - Oj,ibland låter det som att det är en man som sjunger på verserna och i refrängen har hon den ljusaste kvinnoröst. Plagiat, tänker jag ändå. Jag har hört det här förut. Inte verserna, men refrängen. Dock kan jag inte säga var, är inte riktigt min musikstil det här. Men helt klart en låt som sätter spår, men jag kan inte avgöra om det beror på att jag känner igen låten från tidigare eller inte.

När juryn hade avlagt sina röster var jag beredd att skriva här att  "historien upprepar sig". Martin Stenmark i repris. Men oj vad fel jag fick. När alla Tv-röster var redovisade utan den sista satt jag och funderade: Vem tusan är det vi har röstat på egentligen? Hela övre delen av poängtavlan hade ju fått sina röster. Jag hade verkligen inte en aning.

Så här såg det ut.

La voix seger kom som en överraskning för mig och jag har nog inte hunnit tänka över det riktigt ännu. Men jag tror att hon kan ha en chans internationellt ändå. Är det inte sån där musik de gillar där nere?

Jepp, det var mina tankar det.  Framtiden får visa oss hur det går. 

Tänkte göra något annorlunda. En nostalgitripp kanske. Jag tycker om att ta kort på mig själv, men jag är inget vidare bra på det. Mina armar räcker oftast inte till eller så blir det konstiga vinklar eller så gör jag konstiga miner, vilket jag i och för sig för det mesta lyckas göra när någon fotar mig. Och det finns ingenstans jag kan placera kameran här hemma som blir i en lagom höjd. Antingen blir det för högt eller för lågt. Ändå försöker jag gång på gång att ta ett bra kort på mig själv. Detta har resulterat i att jag i min kortmapp har en hel mapp med kort enbart på mig själv. Med åren har den växt en del. Det är ganska kul att titta på dessa kort. På en del kan jag knappt inte känna igen mig själv. 

Jag har insett att min tid inte kommer att räcka till. Det är alltför många sidor jag har kvar att läsa ut till på fredag, och med skola hela dagen imorgon, så kommer timmarna bli för få. Jag skulle behöva lära mig att läsa lika fort som han som kunde läsa ut en bok på 300 sidor på tre-fyra timmar.  För det kan inte jag. Jane Eyre må vara en mycket bra bok, men det är också en tegelsten.



Detta är något Niklas just visade mig. Och jag kände att det kanske fanns fler som ville ha ett gott skratt.