Anteckningar från December
I ett lyckorus
Efter italiensk choklad
Såg jag dig tydligt framför mig
Fastän att mina ögon stirrade ut genom fönstret
Vågar jag tro
Att det fanns en mening
Att det betydde någonting
Åtminstone gör det mig lycklig för stunden
Inbjudningar och rekomendationer
Fick en inbjudan idag som jag verkligen hade velat säga ja till. Men då jag var uppbokad på annat håll, var jag tvungen att ta mig samman, svälja hårt och tacka nej.
Projektet jag lade ner för ett år sedan blommar igen. Nu har jag ju fått hjälp och det verkar som om det skulle kunna gå bättre den här gången. Vi får se den 24:e. Då vet jag om det har gått vägen eller inte.
18 sidor kvar i boken jag läser. Gräset sjunger av 2007 års nobelpristagare Doris Lessing. En bok jag varmt kan rekomendera. Den är verkligen jättebra!
Dina händer
En låt som går på retur i min hjärna; Hey there Delilah
Längtar till vår!
Ett litet musiktips: Fight fair - Pop Rocks
Blottade tankar i scenkostym
Hon kan omöjligen klä sina tankar i de kostymer som behövs för att de ska kunna framträda på scenen i ljuset från hela världens strålkastare. Hon försöker lägga dem i fack, men de glider undan som vatten mellan fingrarna. Hon försöker klä dem i smink och peruker, men inget passar riktigt in och pricken över i:et har försvunnit någonstans bland alla gamla anteckningar från framtidens föreläsningar.
Hjälteinsatser och uppoffringar som i en saga av bröderna Grimm. Men skådespelarna strejkar, och vägrar att sätta upp scenen. Filmen i kameran rullar, men inget fastnar. Rullen är ljusskadad, och har gett upp innan den ens började jobba.
Statisterna krigar om första parkett. Vem får stå närmast huvudrollsinnehavaren? Mutor helt öppet, de tar sig fram med utstickande armbågar likt fans på en rockkonsert. Längst fram, inget annat duger. Inbjuder de till generande plågor på vägen spelar det ingen roll. De har en chans. Nu eller aldrig. Morgondagen är inte intressant.
I mitten står den världsberömda skådespelerskan och skriker för full hals, men ingen vare sig ser eller hör henne. Hon må ha huvudrollen, men även huvudrollsinnehavaren måste följa manus.
När föreställningen är över skyndar alla hem. Endast en person står kvar. Nu skriker hon inte längre, utan tiger stilla. Hon tänker på hjältarna från förr och undrar vart de tog vägen. Hon undrar om de också var statister en gång, innan de fick sina genombrott. Och när deras tid i rampljuset var slut, när det var dags att lägga av sig manteln, lämna över den till en ny stjärna, var tog de vägen då? Blev de osynliga individer som begravde sina förflutna, eller gömde dem i en låda längst upp på vinden? Mötte hon dem på gatan varje dag, utan att riktigt se dem? Eller var det människorna omkring henne som var de riktiga hjältarna? De som ringde henne för att höra hur hon mådde. De som kom till henne om hon önskade så. De som skickade medelanden där de med en enkel hälsning berättade att de brydde sig och tänkte på henne.
Nu har hon satt sig ner, sorterat sina tankar. De glider inte längre undvikade genom fingrarna, utan de finner sig i att ta order från den de slavar för. Hon har svaret, svart på vitt. Hon tänder strålkastarna, byter ut den solskadade filmrullen och låter världen se hennes tankar.
Då har du fel
Om du tror att jag inte minns, då har du fel
Om du tror att jag inte ångrar, då har du fel
Om du tror att jag inte skriver, inte bearbetar
Och kastar, skriver nytt och kastar, då har du fel
Om du tror att jag inte påverkades, då har du fel
Om du tror att jag kan gå vidare, då har du fel
Om du tror att jag inte känner, inte överväldigas
Kvävs och kippar efter andan, då har du fel
Om du tror att jag inte älskar dig, då har du fel
Rush hour
Jag har konstaterat att jag springer väldigt mycket när jag ska ta mig från ett ställe till ett annat. Dels går det ju mycket fortare att springa, man kommer fortare till slutpunkten. Och dels är jag ju en extrem tidsoptimist som alltför ofta är ute i sista sekunden. Men även om jag inte har bråttom någonstans så brukar jag springa. Varför kan man ju undra? Jag har inget riktigt bra svar på det där, utan möjligtvis att jag är av en otålig natur och orkar inte lägga de där extra minutrarna som det tar att gå.
Är grymt sugen på att dra på Vidcon i sommar. Måste isåfall börja spara pengar nu. Men dels har jag aldrig varit i en annan världsdel, har knappt varit utomlands alls, bara Tyskland, Danmark, Norge och Finland. Och dels kommer alla mina favorityoutubeare vara där. Hade varit grymt att träffa dem in real life, så att säga. Fast sen kommer problemet att jag känner inte för att dra dit ensam, så isåfall måste jag skaffa mig resesällskap.
5 och en halv timme med Shane Dawson
En normal (ursäkta mig, jag menar kaffedrickande) människa skulle nu ta sig en termos kaffe eller två, eller proppa i sig ett tiotal koffeintabletter, och sen klara sig igenom den här dagen. Men då jag inte är en normal (ursäkta mig, jag menar kaffedrickande) människa kommer jag inte göra det. Nej istället kommer jag att dricka alldeles för mycket te, så att jag får springa på toa stup i kvarten, äta upp allt julgodis jag har kvar för att få mig ett par välbehövliga sockerkickar. Sen ska jag försöka plugga på min tenta. Jag ska ge mig själv Youtubeförbud, för uppenbarligen försvinner all min pluggtid där.
Så varför inte istället försöka lägga sig och sova några timmar och plugga när jag vaknar? Nej, för jag har insett att det är meningslöst att ligga och vrida sig i timtal, och önska att man kunde bryta av ryggraden eller åtminstone evakuera den från kroppen. Nej, det är dumt att förstöra nästa natt också, för imorgon måste jag vara på hugget, för då har jag bara en dag kvar till tenta! Och om jag stannar uppe hela dagen nu kommer jag säkerligen vara så trött ikväll att jag stupar i säng ikväll och somnar innan huvudet har hunnit nå huvudkudden.
Frågan är bara hur jag ska ta mig igenom den här dagen med dessa skakande ben och ryckande fingrar. Känns som om jag är speedad fast tvärtom (inte för att jag vet hur det känns, men jag gissar vilt). Men egentligen är jag bara övertrött. Ledsen för detta. Lovar att skriva bättre nästa gång. Fast då kanske det blir på engelska. Efter 5 och en halv timme med Shane har jag börjat tänka på engelska. Jag höll faktiskt nästan på att skriva det här på engelska, men ändrade mig i sista sekund.
Ps. Hade detta varit Youtube hade jag nu bett er ge mig 5 stjärnor för att ni tycker om mig fastän att jag ibland skriver dåliga inlägg (men mestadels för att ni gillar att jag nämner Shane så mycket i detta inlägg).
Nyårslöften
Så var den här. Årets sista dag. Om man ser på det ur Barneys synvinkel (How I met your mother) är det årets mest tragiska dag, och till viss del har han rätt. För vad är det egentligen vi gör. Jo, vi dränker våra sorger i sprit och låter akoholen förtränga det gångna året som inte alls blev som man hade tänkt sig. Man har inte lyckats hålla ett enda utav förra årets nyårslöften, och man står fortfarande och stampar på precis samma punkt som man var vid för ett år sen. Trotts detta tänker 90% av alla svenskar starta på nytt imorgon. För nästa år gäller det. 2010 ska bli året då vi håller våra nyårslöften. 2010 ska bli året med hälsosamma livsstilar, då konditionen är bättre än någonsin förut, karriärsklättringar och året då vi tar tag i alla de saker som vi aldrig hinner med annars, och vi hälsar på alla de personer som alltid missas av någon underlig anledning. Det ska bli året då vi lyckas med allt vi tar oss för. Det bästa året någonsin.
Och hur länge tror vi på den lögnen? Hur länge klarar vi att hålla våra löften? Är det värt pengarna vi lägger ut på årskort på gymmet eller i simhallen? Åjo, tanken var ju god. Och vi försökte ju faktiskt tappert ett tag. Och gick det åt pipan så spelar det ju inte så stor roll. Då var inte 2010 året vi hade väntat på. Nej, förmodligen var det 2011 vi väntade på. Ja, 2011 blir nog ett bra år!
Men nej, inte ska man sitta här och vara bitter på nyårsafton. Nej, nej nu ska vi klä upp oss och äta god mat, för man vill ju trots allt ha ett bra slut på ett så här dåligt år. Och så vill vi ju inleda det nya året med pompa och ståt. För kanske, kanske är 2010 det året som vi så länge har väntat på.
Och skulle någon inte vara pepp nog ikväll, trots att det snart är dags för ett nytt år att skålas in; gör då som Barney, och gör en blandskiva. Börja med en riktigt bra låt, och öka sen med bättre och bättre låtar hela tiden. För lite inspiration kan du ju alltid börja med samma som Barney: You give love a bad name
Okej, gott folk, vi ses 2010 i våra nya, fräcka, coola och underbara liv!
Gott nytt år!
Dan före dan före dopparedan
Har varit hos Adela, min elev, idag också. Gjorde en läsförståelse med henne och lite julpyssel. Jag fick en julklapp också. Trevlit trevligt! Så nu har jag fått tre julklappar hittills i år och ännu är det inte julafton. Jag måste ha varit ruskigt snäll i år.
Imorgon kommer det bli en lång dag.
God jul!
En HISSnande helg
Sen blev det en sväng till hisingen, där jag och Emmi såg idolfinalen och planerade våra aktiviteter för den kommande nollningen. Sen skulle jag hämta upp lite saker i vårt förråd, råkade möta någon under en mistel och tappade dragkedjan till jackan, eller själva den delen man drar i, så nu funkar inte min dragkedja på jackan. Illa.
I lördags valdes våra kära aspar in i P6. Det firades länge och väl. Mer detaljer om det kan inte avslöjas, då allt är extremt hemligt.
Det jag däremot kan avslöja är vad som hände igår. Det är en sådan där sak som aldrig inträffar en själv. Sådant som man bara hör talas om eller ser på film. Men när vi hade varit och lämnat lite grejjer hos Susanna så steg vi in i hissen för att åka ner och ta oss hem igen. Det är bara det att när vi ska gå av hissen så har den fastnat. Vi sitter fast i hissen. Först trodde jag att de skämtade med mig. Det kunde ju inte vara sant. Men jo det var det. Så vi ringde nödnumret, men ingen svarade! Då ringde vi Susanna, och berättade att vi satt fast i hennes hiss. Och som den lilla ängeln hon är lyckas hon ringa dit räddning, som dök upp en halvtimme senare.
Spretande tankar
Jag har VFU nu och har lånat ljudböcker på biblioteket. Ska testa mig på att lyssna på en del av kurslitteraturen istället för att läsa den. Inte lika ansträngande. Då kan man sitta på bussen och bara lyssna. Ganska nice. Gudrun Schyman har läst in den ena boken. Undrar hur det är att lyssna på hennes röst igenom en hel bok.
Imorgon när kriget kom
Avsmaksblickar under nakna promenader
Förakt
Otakt
100 meter i helvetesgränd
Är 100 meter för mycket om man är bränd
Makt
Tillfälligt gratis hyrestagare
Minnen från passerad kväll allt vagare
Undvek
Svek
En knut på smaklökarnas hem
Ingen kommer någonsin få veta Vem
Blek
Bittervind i trassligt hår
Står och väntar vid ett spår
Isar
Krisar
Riversidestjärna passerar förbi
Ingen överensstämmande kemi
Kisar
*Rubriken är citerad från John Marsden
Rapport strax före midnatt
Ännu en vecka har nått sitt slut. Jag avslutade helgen i Kungshamn, där jag hoppade in och jobbade som bartender på KIFs 90-årsjubileum. Skakade hand med Glenn Hysén, som för övrigt handlade gratis i baren hela kvällen. Gick många Gin och Tonic där.
Jag ignorerar att julen är på väg i några veckor till. Julstressen klarar jag mig utmärkt utan. Framåt Lucia är det okej att börja spela julmusik och dricka glögg.
Jag har konstaterat att de som skriver 6 blogginlägg per dag, är sådana personer som sitter vid datorer då de jobbar. Alltså bloggar de på arbetstid. Illa illa.
Trött
Nej, ska sätta mig och se på andra avenyn nu i brist på annan sysselsättning. Har ju ännu inte sett veckans avsnitt.
Vägval
Vilken väg ska man välja när ingen leder till Rom?
Då den ena går under ett vattenfall till ökensand
och den andra förvirrar sig i regnskogens labyrinter
Och nästa den slutar innan den ens hunnit börja
för man har inte mage att beträda den
Och se smärtan i oskuldens ögon
Vilken sida ska man sedan välja då hjältarna drar ut i krig
Då blodet ger näring åt trädens alla rötter
och marken täcks av stela frostbeklädda kroppar
Och när sagan för längesedan har tagit slut
för inga sagor slutar längre lyckligt
När man sårar den som förtjänar det minst
Vilken famn ska då trösta de ögon som är rödgråtna
Då den de saknar är den som gör skadan störst
och den de borde vända sig till inte kan stoppa tårflödet
Och man vet att man trots allt står ensam kvar
för krig för aldrig något gott med sig
Och det gör inte heller brustna hjärtan
Snäll chalmerist
Har spelat handboll idag. Lyckades klämma in ett mål och stuka lillfingret. Så på slutet, fungerade inte spelet så bra. Det var svårt att ta emot och kasta bollen när det värkte som tusen nålar i fingret.
Inte min väg
100% hade varit optimalt, det perfekta. Men ingen är perfekt. Därför 95%. Det är långt mycket bättre än att ligga halvdant på 50% i alla fall.
Jag är jordens största klant! Tappade min plånbok igår. Så nu har jag ägnat halva dagen åt att spärra kort. Suck. Men för att se det från den ljusa sidan. Det var bara plånboken jag blev av med.
Det märks att det finns en fredagen den 13:e den här månaden. För hela månaden har i princip bara betytt otur för min del. Ser inte fram emot fredagen.
Förändra!
Öppna ögonen!
Sluta ignorera.
Det är dags nu.
Det har varit på tiden länge nu.
Så sluta blunda!
Putsa glasögonen och se klart.
Nu eller aldrig.
Kom igen nu!
Skenande fingrar över smattrande tangentbord
Glöm allt ni har lärt er om att dra tre djupa andetag för att bli av med nervositeten innan ni ska hålla tal. Då börjar ni bara hyperventilera. Sucka djupt tre gånger istället, så är risken betydligt större att ni bara somnar istället. Eller möjligtvis startar en gäspningsvåg bland de närvarande.
Nepp, tillbaka till skrivandet igen. Imorgon är det över, förhoppningsvis.
