Göteborgsvarvet
Det fanns bara en sak som fyllde mina tankar när jag vaknade. Göteborgsvarvet! Det var slutligen dags igen att ta sig runt de 21 kilometrarna. Och i år skulle jag göra det på ett litet annorlunda sätt. Nämligen som P6-pirat. Så det här var vad jag hade på mig: En tröja med texten "In i dimman" och självfallet stod det även P6 på, P6-flaggan, som jag intelligent nog kom på att jag kunde fästa i tröjan med säkerhetsnålar. Funkade helt utmärkt. Det var nästan så att man inte märkte av att man hade den där, ett piratsvärd, mitt kort jag gjorde på Sfs-fum, bandana och slutligen två norgeflaggor målade i ansiktet. Det var ju Norges nationaldag och då måste man ju fira med Maggan.
Redan på spårvagnen frågade en äldre man om jag firade nationaldagen och jo det gjorde jag ju. Tur att man bor i Kortedala, då går man ju på spårvagnen bland de första och får sitta ner hela vägen istället för att stå och knö med alla de andra. Det var ju såklart galet många löpare som skulle bort till slottsskogen. Uppe vid Chalmers slutade min spårvagn att stanna vid hållplatserna för det var redan proppfullt med folk. Jag hoppade av vid botaniska trädgården och gick därifrån. Helt magiskt att vara tillbaka igen. 
Så skulle man iväg och hämta sin nummerlapp, något som gick väldigt smidigt. Hade nummer 23074, vilket gjorde att jag skulle starta i startgrupp 6. Haha, ja det är så det blir när man låter syrran springa i ens namn. (Fast det kan ju tilläggas att det var jag som tvingade henne att springa eftersom jag åkte till Gotland istället förra året.) Sen vidare för att hämta ut sin vattenflaska. Den var svart i år. Alla löpare fick också en gratis påse med bröd. Härligt!
Jag köpte en baguette som visade sig kosta 40 spänn. Kände mig halvt om halvt rånad. Det är ju dubbla priset i jämförelse med vad man får betala uppe vid Chalmers. Men men, något var man ju tvungen att äta innan man skulle springa. Sen blev det toalettkö, och så målade jag i lite på ena norgeflaggan som hade gått bort lite. Överallt jag gick kollade folk väldigt på mig. Kan inte alls förstå varför.
Sen var det dags att värma upp lite. Men jag tog det väldigt lugnt. Onödigt att slita ut sig innan man börjat springa. 
Jag gick väldigt tidigt iväg för att leta upp startgrupp nummer 6 och ställde mig där. Det var då man började bli lite smånervös, när man bara stod still och väntade, för långt bort för att kunna höra vad speakern sa. Och så hade jag ju ingen klocka heller så jag visste inte alls hur lång tid det var kvar. Det hela blev inte bättre av att killen intill mig hela tiden stod och glodde på mig som om han kände mig. Har ingen aning om vem han var, så troligen kände vi inte varandra nej.
Slutligen började vi röra på oss. Och snart var vi inom speakerhörhåll. Sista låten de spelar innan vi får springa iväg är Linda Bengtzings "Hur svårt kan det va". Passande eller? Sen gick skottet, och vi stod still! Sen började vi så sakteliga gå, sen jogga, och sen passerade man blipp blipp blippandet och så var man iväg. Någon ropade heja Therese, nästan direkt efter starten. Vet dock inte vem det var.
I min hjärna repeterades om och om igen fölande: 4,3; 6,7; 7,9; 9,2; 10,8; 12,2; 15,1; 16; 16,7; 18,1; 19,3; 20; mål. Jepp, självfallet hade jag lärt mig utantill var alla vätskestationer och sånt fanns. Hörde hur någon jag passerade läste på min tröja; "In i dimman". Det som är skönt med att starta i en startgrupp, där de flesta springer långsammare än en själv, är att det dröjde inte länge innan jag var bland de första i startgruppen och det var med andra ord nästan ingen trängsel alls. Det var på några ställen under banan som det var trångt och därför gick långsammare än vad jag hade önskat, men för det mesta gick det hur bra som helst. En annan sak som är fint med en sådan startgrupp är att man springer ju om så många, och det gör att man känner sig stark. Man får liksom en liten extra knuff framåt av att känna att man springer bättre än så många andra. Kan ju även nämna att jag sprang om hur många "Volvo satsar friskt"-löpare som helst. De var överallt!
(Mitt startbevis har blivit lite skrynkligt, men så här ser i alla fall banan ut.)
Uppe på Älvsborgsbron frågade en man mig vad det stod på flaggan. P6 Göteborg. Vad betyder P6? Pedagogsexmästeriet försöker jag förklara. Han hör dock inte riktigt vad jag säger och det kanske är lika bra. Han verkade inte vara en sån person som skulle ta det där på rätt sätt. Jag säger i alla fall att det är en studentförening, en festförening. Och att jag ska bli lärare med. Det ansiktsuttrycket han fick när jag sa detta sa allt. Så jag lade ner och sprang vidare, ifrån honom.
När jag hade kommit halvvägs spanade jag som en galning efter klockan som jag visste skulle vara där. Men inte någon klocka nej. Säg inte att jag ska missa den i år igen. Det hade varit just typiskt. Men då jag just har passerat 11km får jag syn på den. 55 minuter har jag spungit i. Och 55 minuter på 11km är ju just rätt hastighet. 5min/km var ju vad jag satsade på.
När jag kom bort till Göta Älvbron stod Mary där och hejade. Och fotade gjorde hon med. Mycket vackert "in action"-kort blev det. Hon ska skicka det till mig. Så när jag har fått det kommer det upp här. Nu har jag fått det!
Det var sen det började gå lite segt. Benen blir så stumma av att springa på asfalt. De tycker inte riktigt om det. Och mina vader tycker absolut inte om det. Men när jag kom upp på avenyn förvånade det mig hur snabbt det gick. Och det var jättekul att springa de sista kilometrarna i år för jag visste precis vägen eftersom jag kan Göteborg nu och känner till det på ett helt annat sätt än när jag har sprungit tidigare.
De sista två kilometrarna gick helt och hållet på vilja. Jag hade ingen som helst kraft kvar i kroppen. Bara en enorm vilja. Så det var den jag använde som bränsle till motorn. Viljan fick mig till och med till att spurta på upploppet. Sen letade jag återigen efter klockan och efter mycket om och men hittade jag den. Jag visste att det inte skulle bli 1.45, som jag hade hoppats på, då det hade gått något segare på slutet. Men frågan var hur mycket segare det hade gått. Jo, 1.50 såg det ut att bli. Fick senare reda på av Mary som hade skickat så att hon fick sms att min sluttid blev 1.50.24. Det betydde att jag äntligen hade lyckats slå mitt fyra år gamla rekord med 18 sekunder. Jag är på väg neråt i tiderna. Wiiie!!
Så fort jag kom av löpbanan lade jag mig ner i gräset. Då kände jag av mitt knä! Aj, vad ont det gjorde. Jag hade lyckats ignorera det hela loppet, men nu gick det inte längre. Jag låg där ett tag innan jag orkade ta mig vidare för att få banan, kexchoklad och vatten. Sen tog jag mig ut och bort till mina saker. Ett "efter genomfört lopp"-kort var ju tvunget att tas också.
Jag ser lite lagom död ut. Norge-flaggorna har nästan försvunnit helt.
Årets medalj hade grönt snöre.
Under loppet hejade väldigt många på mig. Man får ett enormt publikstöd om man sticker ut lite och är pigg och glad. Passerade några som spelade låten "Let´s twist again". Självfallet började jag twistspringa, vilket var väldigt uppskattat förstås. Heja Piraten och heja Norge var det jag hörde mest. Men en som jag inte riktigt förstår var Heja Batman. Aja, inte mitt fel att hon såg lite kasst. Men trots att man nästan började ångra klädvalet på slutet då det började bli lite tungt, (hade ju öst vatten över mig på varenda vätskestation också, så flaggan var ju blöt och därmed något tyngre, och när det var motvind blev det mer luftmotstånd med den) var det helt klart värt det. För ett sådant publikstöd har jag aldrig haft förut och det gör väldigt mycket. Så tack alla ni som hejade på mig!
Just nu värker det i hela kroppen. Vill någon massera mig så är det väldigt välkommet. Är lite destruktiv som utsätter mig för det här om och om igen. Men men, jag är inte ensam om det i alla fall.
