Med spårvagn mot himlen

Sitter och planerar morgondagens lektioner. Hittat jättemycket kul och användbart på nätet, och har även en del sen innan, från skolan och VFUn. Så nu sitter jag här igen med för mycket material. Men bättre det än för lite antar jag. Hittade massa kylskåpspoesi på nätet, och var tvungen att slänga en blick på mitt eget kylskåp. Det var längesen jag diktade ihop något av magneterna där. Hittade dock till min förvåning en dikt jag inte kände igen. 

bjuda säng
auktion
ett bud
ett mål

Jag undrar just vem som ligger bakom den.  

Nu är jag tillbaka i Göteborg igen, efter en grymt härlig och rolig vecka. Jag hade lätt kunnat stanna en vecka till, men trots allt är det ändå skönt att vara hemma. Mycket har hänt, därför tar jag bara upp det viktigaste.

Första dagen tillbringade jag i barnbacken med Bella. Hon hade gett sig sjutton på att hon skulle lära sig att åka snowboard, och jag ställde upp som lärare och testade min skadade fot, för att se om den höll att åka på. Det funkade fint, så innan dagen var slut hängde jag med Emmi upp och tog ett par åk i några röda backar. Men det gällde att inte belasta den för mycket, för det märkte jag att den inte fixade. 

Jag filmade en hel del under veckan och det blev en hel del roliga filmer. Tänkte dock visa den enda filmen då jag inte är bakom kameran, utan framför. Dock var det lite dålig lutning i backen så jag hann inte få upp någon riktig fart. Bella och Emmi diskuterar backar i bakgrunden, Klicka HÄR för att se filmen.

Vi var på Funäsdalens museum där Eriks styvmamma jobbade. Vi fick gå igenom den hemliga gången och sen på skattjakt. Det var riktigt roligt och intressant att gå runt där och titta. Ett jättestort museum. Det fanns en intillliggande park dit vi också gick, där passade vi på att ta gruppbild, men Isabelle hade passat på att försvinna iväg någonstans då, så hon kom tyvärr inte med. 

 

På torsdagen skulle jag, Emmi och Andreas ge oss på kvällsåkningen, som vi hade läst skulle vara. Men när vi kom fram till liftarna var de ju inte alls igång. Konstigt! Men hade vi nu gått upp till backarna så skulle vi ju åka. Så vi tog en promenad. Vi tog oss inte hela vägen upp till toppen, men ett litet åk fick vi i alla fall. 


Här är vi på väg uppför.  

Veckans absoluta höjdpunkt var när vi på fredagen var och åkte i Ramberget (tror jag det hette). Det blåste då väldigt mycket, men jag och Emmi trotsade vädret och gav oss på den ena backen efter den andra. Till slut hittade vi bort till stolsliften och tog den upp. Det blåste som sagt väldigt mycket och liften gungade fram och tillbaka som in i tusan. Vi satt och pratade och kom på i sista sekund att shit, vi ska ju av nu! Så upp med stången man har framför sig för att inte ramla av och så hoppade Emmi av. Jag tvekade en sekund. Det var en sekund för mycket. För jag insåg därnäst att hoppar jag här, så bryter jag benet. Jag som redan hade en skadad fot. Så innan jag visste ordet av det var jag på väg ner igen. Suck. När jag kom ner så stannade liftkillen tack och lov liften så att jag kunde ta mig av. Jag fick då veta av Emmi (som hade åkt ner för backen, under tiden jag åkte lift) att liften skulle stängas och att det skulle komma scootrar och hämta oss som var kvar där. Detta var ju förstås en trevlig nyhet för vi hade ju velat åka scooter hela veckan. 

När scootrarna anlände fick vi till en början gå upp för en bit av backen, för den var för brant för att scootrarna skulle orka dra oss. Vi var ca 20-30 personer som skulle fraktas tillbaka, och bakom de två scotrarna hade de fäst rep som vi fick hålla i och sen fick vi åka bakom scotrarna. Ungefär som att åka lift fast något läskigare, tänkte jag. Jag fick låna en utav Emmis stavar så hjälpte liftkillen mig att sätta fast den ordentligt i repet. Så med staven i ena handen och repet i den andra och ena foten fastspänd i snowboarden, den andra intill stod jag och inväntade mitt livs skidreseäventyr. Jag tänkte som så att det här går väl i samma tempo som att åka lift ungefär, så det här blir nog inte så svårt. Men ack så fel jag hade. Scootern drog iväg, och shit vad fort det gick! 10 gånger så fort som liften, minst! Jag hade fullt upp med att koncentrera mig på att hålla balansen på brädan. Jag hann inte tänka på något annat.

När scootrarna sen stannade kunde jag inte sluta skratta. Jag skrattade och skrattade och skakade i hela kroppen. Det tog ett bra tag innan jag kunde spänna fast även vänsterfoten i snowboarden och följa Emmi ner för backen. När vi kom in i värmestugan där de andra satt var jag fortfarande uppe i varv. Snacka om adrenalinkick. Men shit vad kul det var! Jag gör det gärna igen! Fick senare höra av Emmi att jag var den enda som åkte snowboard efter, det hade varit två snowboardkillar till där men de hade satt sig bak på scootrarna istället. Måste säga att jag är lite stolt att jag klarade det.

Efter lite grillning blev det Eriksgården på kvällen, Funäsdalens nattklubb. Det var ett liveband där, och knepigt nog var keyboardkillen från Kinna och kände Bella. Dock tyckte inte min fot om mig efter lite för mycket dansande. Men det var kul så länge den hängde med. 

Lördagen var sista dagen i backen, sen blev det hem och städa, och middag hemma hos Eriks pappa och styvmamma. Renskav, det var jättegott. Idag har vi suttit i bilen i nio timmar i sträck med bara ett litet stopp, då vi åt pannkakor som vi stekte igår och kokta ägg. Imorgon blir det VFU. Tillbaka till verkligheten igen, med andra ord.

Om fem och en halv timme bär det av. Jag håller på att packa ner de sista sakerna här, och försöker försäkra mig själv om att jag inte har glömt något. När jag vaknade imorse kände jag äntligen lite positiv energi inför resan. Det har jag inte gjort på länge, men nu känns det återigen som att det här ska bli riktigt kul. De sista två veckorna har mina tankar snarare kretsat kring att jag missar så mycket när jag är borta och att jag egentligen inte har tid att ge mig iväg. Sant förvisso, men inget jag tänker rätta mig efter. 

Vad gäller foten så hoppas jag att det fungerar med tejp. I annat fall vet jag inte vad jag gör. Har ännu inte bestämt mig för huruvida jag ska satsa på snowboard eller skidor. Jag är mer sugen på snowboard, men jag tror att foten är mer utsatt där, plus att jag har glömt bort vilken fot jag har fram. Får väl ringa syrran och kolla hur hon kör. För jag kör tvärtom i alla fall. 

Har varit ute och rest idag. Väldigt skönt väder, jackan åkte av direkt. Och äntligen har jag lärt mig hur man åker billigt med SJ. Träffat familjen. De bjöd på mat och jag fick pengar, choklad, tallrikar och teskedar, och i utbyte gav jag dem lilla Flamie. Bra byte, inte sant? Fast det är lite ovant här utan henne. Jag kommer ideligen på mig själv med att gå och leta efter henne, tills det slår mig att hon är ju inte här. Minnet är bra men kort, eller hur var det? 

Men nu, dagens deckargåta, i vilken svensk stad är nedanstående kort taget. De som räknar sig vara släkt med mig får inte lov att svara.



Tillbringade 20 minuter på en bänk här bakom och njöt av solen.

Nu lite allsång: Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Så har jag äntligen skrivit klart tenta nummer två för dagen och skickat in. Nu återstår det bara att se om några veckor hur det har gått för mig. Jag kände mig mycket mer nöjd med filmtentan, då litteraturtentan blev väldigt ihopstressad på slutet, eftersom jag fick syn på att den var tvungen att vara inlämnad senast kl 17. Detta hade jag inte lagt märke till tidigare, vilket gjorde att jag in i det sista satt och skrev så att tangenterna glödde. Jag hann inte ens läsa igenom den innan jag skickade in den, och märkte i efterhand att jag har glömt att sätta dit mitt namn. Jag hoppas att man inte blir underkänd för en sådan sak. 

Jag är duktig på att skjuta upp saker och ting till sista sekund. Jag har inte gjort annat idag, än att äga mig åt mina tentor. Dock var det svåra med litteraturtentan att jag hade material för att skriva 20 sidor, men man skulle bara skriva fem. Det var så svårt att på den komprimerade ytan få med allt som man ville belysa. Det gällde att hålla sig kortfattat, samtidigt som man analyserade. Att göra några djupare analyser gav dock utrymmet knappt någon plats för. 

Det var riktigt tomt i skolan idag, och jag störde mig på att biblioteket stängde redan 14.30, när det vanligtvis inte stänger förrän fyra timmar senare. Det är väl ingen helgdag idag. Illa tycker jag. Men det var bara att förflytta sig ut i cafeterian. Skolan var helt folktom när jag gav mig av hemåt strax efter att jag hade mailat in tenta nummer ett. 

Det känns som att jag har slängt pengar i sjön. Pengar som jag egentligen knappt har. För vad blir en fjällenresa med en skadad fot? Gör jag då inte bättre nytta genom att stanna hemma och gå i skolan? Alltid ska jag övermannas av denna dåliga timeing.   

Sitter i ett hav av okända ansikten. Ändå ser jag dig överallt. Funderar på vad tusan jag gör där, när mina tankar är någon helt annanstans. Just typiskt mig att spana in någon bara för att han påminner om dig. Jag är patetisk, vilket jag inser. Därför tar jag spårvagnen hem igen. Arg på mig själv för att jag inte stannade hemma från början.

Min fot vill inte alls fungera idag. Jag haltar runt i lägenheten som en handikappad. Blir nog ingen fotboll för min del imorgon, om inte ett mirakel inträffar. Typiskt mig att dra på mig en skada när jag just börjar komma igång. Det skumma är bara, att jag kan inte förstå vad som är fel med foten.

Borde skriva på mina tentor nu. Men orkar inte ens öppna böckerna.

Finns dock en ljusglimt i allt det mörka. Ett stycke skrivet på ett annat tangentbord. I övrigt känns det som att jag har passerat perpetin i min uppåtgående novell.

Härligt med vår!



Idag lyssnar vi till Håkan Hellströms: Jag hatar att jag älskar dig

Jag har gjort sönder min fot tror jag. Det konstiga är bara hur det hela inträffade. Jag var på väg till träningen igår. Cyklade. Skulle stanna vid ett rödljus,och sätter då ner foten på något knepigt sätt, så att det gör jätteont. Men jag tänker som så att det kan ju inte vara så farligt. Att sätta ner foten när man stannar med cykeln ska ju inte kunna bringa några svåra skador ka man tycka. Så jag fortsätter till träningen, spelar fotboll i två timmar. Under dessa två timmar känner jag inte av foten. Men däremot efteråt i omklädningsrummet gör det jätteont när jag går omkring. Men värken går över och jag glömmer den. Det är först när jag har cyklat hem på kvällen och ställt cykeln i cykelgaraget och ska gå upp till lägenheten som smärtan plötsligt återvänder. Med sammanbitna tänder tar jag räckena till hjälp som avbelastning för min fot. Idag har jag varit iväg i Tuve och orienterat. Under banan kände jag inte av foten alls, men däremot efteråt. Har gått på stan med Mary och Agge nu, och det har värkt i foten för varje steg jag har tagit. Himla skumt. Jag kan bara inte förstå vad det är för fel på den heller.

Har idag varit ute i Tuve och orienterat som sagt. Det var riktigt trevligt. En liten miss på första kontrollen, men sen har det mesta gått nästintill felfritt. Dock var det väldigt jobbig terräng att springa i. Massa enbuskar och bergsbestigningar. Så det gick inte så fort som det kanske borde ha gjort. Jag är dock nöjd med mitt resultat. Hade väl kunnat pressa ner det några minuter, men jag körde mycket på säkerhet och tog det väldigt lugnt. Blir så när man har varit ifrån orienteringen ett tag.


Dagens bana.

Jag lämnade min dröm vid Tuves idrottsplats, tog buss 17 in till stan och bestämde mig för att leva i verkligheten.

Nu ska jag snart bege mig hem till Linda som fyller år idag.

Har haft den här låten på hjärnan hela dagen: Moonlight Shadow

Om du skulle vara intresserad av att se filmen "Låt den rätte komma in". Se då till att du INTE läser boken först. Läs den inte alls. Men vill du däremot ha den bäst berättade historien, läs boken och strunta i att se filmen. För när man har läst boken och sen ser filmen är det så måga viktiga detaljer man saknar. Filmen har inte alls samma djup som boken och karaktärerna i filmen är väldigt platta. Man får inte reda på särskilt mycket om dem, och kan därför inte förstå deras handlingar på samma sätt. Och vissa karaktärer är helt annorlunda i filmen i jämförelse med boken, och andra har försvunnit helt, och då handlar det ändå om stora roller.

Nej, man går miste om väldigt mycket i filmen. Boken är så underbart mycket bättre, väldigt läsvärd! I och för sig hade jag inga större förväntningar på filmen efter läsningen. Man borde inte göra film av en så pass bra bok. Fiaskot blir för stort. För pengarna finns inte där för att kunna göra filmen rättvisa. Inte i Sverige i alla fall. Det återstår ju att se om de lyckas bättre i USA. Ska bli mycket intressant.  

Det sticker i näsan av lukten, i halsen av smaken. Som en välsmakande kaktus. Tungan slickar däremot ivrigt läpparna.

Det slog mig nu att det låter så 1800-talsaktigt när du uttalar hans namn.

"Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete" (John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in). Om någon skulle titta på de få rader jag har struckit under i den boken skulle de nog börja fundera.

Dagens låt: Maria går på vägen

Det slog mig just att det är första april idag. Och så var det även inatt. Jag kan ha blivit lurad inatt, och om så är fallet så var det det bästa första-april-skämt någon utsatt mig för, på mycket mycket länge. Det var flera år sen jag blev lurad senast, och om jag har blivit det nu, innan jag ens hann vakna (eftersom jag inte hade somnat) så är det med största respekt jag gratulerar till detta geniala skämt. Man ska ju slå till på de punkter där ingen anar att man talar osanning. 

Att det är första april betyder också att jag inte ringer gratis längre, vilket med största sannolikhet kommer att innebära dyrare telefonräkningar i fortsättningen. En nackdel med att byta till abonnemang var att nu är det någon himla telefonförsäljare som håller på att ringer för jämnan. Jag undviker dock att svara, klickar bort samtalet. I övrigt har det bara varit ett positivt byte, för mina telefonutgifter har minskat oerhört.  

Jag gick och lade mig för två timmar sen. Ett sms fick mig dock att stiga upp igen, och nu har jag blivit jättepigg och kan inte förmå mig att uppsöka sängen igen. Detta bådar inte gott inför morgondagen. 

Jag försöker ta ett steg i taget. När man har varit nere på botten är det svårt att ta sig tillbaka upp på stegen igen. Men jag nöjer mig nu med det lilla, och har konstaterat att det fungerar bra. Första prioriteten blev, äntligen efter ett halvår, att bli frisk. Detta lyckades jag med efter en penicilinkur och en månads uppehåll från all träning. Andra prioritet blev att orka med skolan. Detta har fungerat oerhört bra. Kan bero på att det är en väldigt rolig kurs vi läser just nu. Tredje prioriteten blev att komma igång med träningen igen och förstärka immunförsvaret, som var en bit under befintlighet i princip, i februari månad. det är ungefär så långt jag har kommit nu. Fjärde prioritet är att skaffa ett jobb, speciellt till sommaren. Men extrajobb är inget jag tackar nej till. Blev grymt sårad över ett påhopp på denna fronten idag. Hade personen i fråga varit där jag har varit så tror jag inte hon hade sagt som hon gjorde. Var på väg att lämna rummet och bara gå därifrån. Men gjorde istället som jag brukar. Höll tyst och begravde utbrottet inom mig.