Med spårvagn mot himlen

Alla har vi ljugit någon gång. Vissa gör det varje dag, andra mer sällan. Men alla har vi någon gång varit den som har känt att man smidigare har kunnat ta sig ur situationen genom att fara med lite osanning. Kanske har mottagaren mått bättre av att höra fiktionen än verkligheten, eller så har det varit oss själva vi har velat rädda ur en jobbig situation. Hur som helst, har vi alla någon gång sagt något som inte har varit helt sant. Och vi kommer alla att göra det igen. Det gäller bara att se till att lögnen inte sätter en i en alltför besvärlig situation, och att vi framförallt inte ljuger för oss själva. I grund och botten måste vi veta vad som är sant för oss själva.

I nuläget bär jag på i varje fall två lögner som jag är medveten om. Den ena är mer outtalad. Jag har inte rättat till folks förmodanden. Det vill säga att jag har inte sagt att deras outtalade gissningar inte stämmer. Den andra är en planerad lögn för att befria mig från en jobbig situation och spara in på min dyrbara tid. För min tid är ytterst dyrbar såklart. 

Men ta det lugnt. Det är inte dig jag ljuger för. Det skulle jag aldrig göra. Självfallet inte. Ironisk? Jag? Aldrig!  

För få timmars sömn i helgen gör att jag nu knappt kan hålla ögonen öppna och inom kort kommer jag att stupa i säng. Men det har varit en bra helg. Ännu ett förstklassigt arr av P6. Proffsigt och jättekul! Och kanske något mer. 

Jag har förlagt mitt schema och vet därför inte när jag börjar imorgon. Klantigt. Måste hitta det. Eller också messar jag Stilling och frågar. Förmodligen går jag på det senare alternativet. 

I väskan ligger en novellskatt som ska läsas och bedömmas. Men inte ikväll. Tänk om man hade fått ha lov nästa vecka som eleverna. 

Nu ska jag sova!

God natt!  

När man skriver tänker man mycket på mottagaranpassning, medvetet eller omedvetet, man gör det. I alla fall om man vet att någon annan kommer att läsa det man har skrivit vill säga. Sen beror det även på vilken genre man berör förstås, vad det är för en slags text man skriver. Skribenten läser igenom sin text på två olika sätt. Dels är läsningen riktad inåt: överensstämmer det som står på pappret med de tankarna som finns i huvudet? Dels är läsningen riktad utåt: skribenten försöker läsa texten med de tänkta läsarnas ögon. En van skribent växlar automatiskt mellan dessa två sätten. 

Jag hade kunnat skriva ner allt som händer i min vardag här, att jag pendlar mellan skola, träning, jobb och möten. Men i längden skulle det bli långtråkigt. Därför väljer jag att inte skriva om det.

Jag skulle kunna ha skrivit om personer som betyder något för mig, och som får solen att värma lite extra under de kalla höstdagarna, men jag vet inte var jag skulle börja.

Jag skulle kunna skriva bara då det faktiskt har hänt något kul, tråkigt, häpnadsväckande, oväntat, fantastikskt, omvälvande. Men då har jag oftast inte tid att skriva. Och jag känner inte för att sitta här och dra upp gamla nyheter från en vecka tillbaka. Då är ded på något vis inte lika levande längre. Charmen har nötts bort i kanterna, och strålglansen går inte längre att spåra.

Istället skriver jag mest för skrivandets skull. För en vis person skrev en gång att för att utveckla sitt skrivande, måste man just skriva. Det spelar ingen roll vad man skriver om, utan det viktiga är just ATT man skriver.