Kalhyggen i vintersol
När man skriver tänker man mycket på mottagaranpassning, medvetet eller omedvetet, man gör det. I alla fall om man vet att någon annan kommer att läsa det man har skrivit vill säga. Sen beror det även på vilken genre man berör förstås, vad det är för en slags text man skriver. Skribenten läser igenom sin text på två olika sätt. Dels är läsningen riktad inåt: överensstämmer det som står på pappret med de tankarna som finns i huvudet? Dels är läsningen riktad utåt: skribenten försöker läsa texten med de tänkta läsarnas ögon. En van skribent växlar automatiskt mellan dessa två sätten.
Jag hade kunnat skriva ner allt som händer i min vardag här, att jag pendlar mellan skola, träning, jobb och möten. Men i längden skulle det bli långtråkigt. Därför väljer jag att inte skriva om det.
Jag skulle kunna ha skrivit om personer som betyder något för mig, och som får solen att värma lite extra under de kalla höstdagarna, men jag vet inte var jag skulle börja.
Jag skulle kunna skriva bara då det faktiskt har hänt något kul, tråkigt, häpnadsväckande, oväntat, fantastikskt, omvälvande. Men då har jag oftast inte tid att skriva. Och jag känner inte för att sitta här och dra upp gamla nyheter från en vecka tillbaka. Då är ded på något vis inte lika levande längre. Charmen har nötts bort i kanterna, och strålglansen går inte längre att spåra.
Istället skriver jag mest för skrivandets skull. För en vis person skrev en gång att för att utveckla sitt skrivande, måste man just skriva. Det spelar ingen roll vad man skriver om, utan det viktiga är just ATT man skriver.
