Med spårvagn mot himlen

Varför tala för döva röster
Varför lyssna till falska noter
Negativ energi bryter ner
Sedan vill ingen något mer

Utsikten du söker finns inte
Den goda lyssnaren har tröttnat
Gnistan har blivit dränkt och utblåst
Så varför försöker du fortfarande

När ingen längre lyssnar på något annat än sin egen röst, då går det som det går. Ingen kompromiss och ingen lösning. Allt rämnar och snart finns ingenting kvar av det som en gång var. 

Igår var det bröllop, imorgon blir det begravning. Jag visste redan innan jag svarade i telefonen vad det gällde. Jag funderade ett par sekunder på att inte svara. Jag ville fly undan nyheten fastän jag redan visste om den.

Efter två timmar lyckades jag ta mig till stan. Den här snön tar kål på mig. Mötte upp med Josefine på Tintin och sen blev det bio; Valentines day. Det var vi och 7 pers till i salongen. Fullsatt! Eller kanske inte riktigt. Filmen var i alla fall grymt rolig. Gillade du Love Actually så kommer du definitivt att gilla den här - som det kommer att stå på baksidestexten på DVD-omslagen.

Ikväll lyssnar vi på Tears in heaven

Det är frustrerande tyst
Musiken spelas på högsta volym i hörlurarna
Ändå hör jag inte ett knyst
Inget tränger igenom tegelstensmurarna 

Jag har sått rosenbuskar
Taggarna är fläckade av torkat blod
Jag ser när du fuskar
Driver iväg med din båt i syndaflod 

Verktyg i min hand
En livboj och en liten grön sekatör
Vibrerande stämband
Slänger allt, attackerar och förstör 

Jag pratar inte längre
Stänger in mig bakom dubbla hänglås
Inuti mig allt trängre
Regn, så lyder min väderleksprognos 

Undviker medvetet
Försöker laga kaklet som gått sönder
Målar av samvetet
På schackbrädet är vi inte mer än bönder 

Choklad och feelgoodmusik
Ändå ekar tystnaden av nästa episod
Nedlagd är min klinik
Jag trodde faktiskt att du om någon förstod

Har idag egentligen letat efter någon att prata med, men när chansen erbjöds förblev jag stum. Det har varit så tomt och öde, bortsett från i simhallen där det var överfyllt och jobbigt trångt. Knät mår bättre även om det stundtals gör sig påmint om sin existens. Idag är jag ordlös.

Lyssnar till: Human nature och Careless whisper.

Jag håller just nu på och läser Expedition L av Erlend Loe. Innan jag hittade den på kurslitteraturlistan hade jag aldrig hört talas om den, men under det senaste dygnet har inte mindre än tre personer kommenterat den och sagt att den är bra. Och hittills kan jag inte annat än att hålla med. Den är underhållande och tämligen lättläst.

Under min läsning har jag nedtecknat ett enda citat: "... ingenting blev gjort om jag inte gjorde det själv. Det var antagligen ett helvete att hamna i samma grupp som jag." (Loe Erlend, 1999, s.27) Anledningen till att detta hamnade bland mina anteckningar beror nog på att det stämmer ganska bra in på mig själv. Jag är ett kontrollfreak och föredrar ofta att göra saker själv, för då vet jag att de blir gjorda ordentligt. Jag har allt för många gånger, senast idag, råkat ut för att få göra om andra personers halvdana jobb, som inte har räckt hela vägen fram.

Jag hade en grymt bra start på den här dagen. Efter frukost vid åtta åkte jag ner till Valhalla och simmade, läste både på dit och tillbakavägen och fortsatte att läsa när jag kom hem. Sen började problemen. Ett missat samtal som jag kollade upp, och sen var det bara att bege sig till skolan för att börja rätta till saker som jag hade kunnat göra grymt mycket snabbare om jag hade gjort dem från hela första början, eller om personen ifråga hade bett om hjälp då det var första gången han gjorde något som jag har gjort kontinuerligt de senaste tre åren. Okej, jag kan förstå att det inte är lätt att göra rätt första gången man gör något, men det känns ändå jobbigt att behöva rätta till något i panik eftersom personen som misslyckats är utomlands och inte kan rätta till det på egen hand.

Förmodligen överreagerar jag just nu, men det beror nog främst på att jag kände att jag egentligen hade kunnat använda den tiden som försvann där till en massa andra saker som jag nu har tvingats skjuta upp till morgondagen, då jag inte heller har allt för gott om tid till övers. Att jag sen förlorade tid på grund av min kära vän kopiatorn bidrog nog en hel del till irritationen. Tror att jag skulle kunna ta jobb som vaktmästare. Jag har lagat och fixat den kopiatorn på alla sätt som är möjligt under det senaste året. Bytt toner, fixat pappersstopp på alla olika ställen och idag bytte jag ut en annan grej som jag inte vet vad den heter. Tror inte att det finns något problem den kopiatorn skulle kunna ställa till som jag inte kan lösa. Åtminstone något att ta med sig från den här dagen, och förstås en färgfläckig tröja.

Under tiden jag bråkade med kopiatorn och den himla affischen som inte ville fastna på utskriften (som om inte kopiatorproblemet var problem nog) engagerade jag mig även i att se till så att det blev av en innebandyträning på Katrinelund och att alla väskor och klubbor hittade en bärare dit, något som för mig personligen inte var jätteintressant (förutom att jag tycker att det är bra att vi arrangerar träningar för studenterna) med tanke på att mitt knä hindrar mig från att delta för närvarande. Detta tog jag på mig då jag anade att ingen annan skulle göra det. (Återigen gör det själv eller också blir det inte gjort.)

Sammanfattningsvis kan jag alltså säga att den här dagen fortsatte inte så bra som den började främst på grund av att tid behövde läggas på saker jag inte hade räknat med. Dock såg jag till att få ett bra avslut på dagen med veckans avsnitt av Andra Avenyn.

Jag är nog egentligen världens mest förutsägbara människa. För den som känner mig så rör jag mig nog runt i en karusell, varje varv ser exakt likadant ut, med samma utsikt. Det är bara åkarna, medresenärerna, som ändras lite då och då. Och den som har åkt med flest varv börjar bli uttråkad och vill hoppa av för att byta till en annan åkattraktion. 

Okej, nu lät jag lite väl pessimistisk. Karusellvarven är faktiskt rätt långa, och det behöver gå en ganska lång tid för att man ska komma runt ett varv. Men någonstans har jag fortfarande samma mål och drömmar som för fem år sedan, och jag strävar fortfarande för att uppnå dem utan att ha gjort särskilt stora framsteg. Och varje gång jag ställs inför ett problem, eller en obehaglighet är det samma fösvarsmekanismer jag använder mig av. 

Jag kan inte ens lura mig själv längre. Jag står utanför min kropp och skrattar åt min egen dumhet och undrar varför, varför, varför jag beter mig som jag gör.   

Men snart börjar ett nytt varv i karusellen. Kanske kan jag öka farten och få karusellen att lyfta från marken och landa någon annastans, med en annan utsikt. Eller också, kanske jag kan få den att sakta in så att jag kan kliva av, eller också sitter jag bara kvar i några varv till. 

Blänkande ögon med tystnadsplikt
Ett löfte är ett löfte

Jag håller på att sakta men säkert ta mig tillbaka till verkligheten. Anlände igår vid 5.15 i Göteborg efter en helt fantastisk vistelse i Åre. Jag har haft sjukt kul, även fast mitt snowboardäventyr slutade lite tidigare än vad jag hade tänkt mig, med ett skadat knä och en skoterfärd ner.

Jag bodde med ett gäng underbart härliga tjejer och tvärs över korridoren hade vi IR-eliten, dessutom dök hälsopromotionsgänget upp lite här och var, så trevligt sällskap har jag haft i veckan helt klart. Och mycket roligt har vi hittat på. Den sista dagen, då jag inte kunde åka, pga knät, satt jag och Charlotte och skrev en mycket vacker liten berättelse, så den dagen gick väldigt fort trots allt.

Konstaterade dock att servera en finsittning två dagar efter att man skadat knät, kanske inte var den smartaste idén. Skönt nog drog folket vidare ganska snabbt, så kvällen slutade tidigt för min del.

Har fått order från Charlotte att den enda träningen jag får ägna mig åt det närmsta är spinning och simning.